tisdag 22 december 2009

Foto: Sofia Sanchez

To Celebrate Christmas
(To the poor children of the world)

To celebrate Christmas
in the stores
the rich women buy toys.

Pedro, the shoeshine boy
sees in the windows
the planes, cars, dolls,
and guns brought from the United States
and which he cannot afford.

Rosa,
The enchilada-seller
gave to her three-year-old daughter
a rag doll which she brought from Masaya.

In Maria`s house’
the tots with their whistles make the barrio merry
Poor children celebrate Christmas.


Obs: enchilada is a food make of cornbread.
Masaya is a city in Nicaragua. There is a big market with a lot of toys made of Indians.

onsdag 11 november 2009

Foto: Sofia Sanchez

A solidarity writing Nr. 1

In which world we´re living
While some enjoy the life,
others are in the middle of bombings and shots.
Many children are crying to side of their mothers body.
Many children are alone in the world
without a home where they can live.
They are suffering, they can´t enjoy the life.
They can´t play with the friends.
The poor people are slaved of the poverty,
They are slave of the injustice.
In which world we´re living
In a world where there is happiness for a few and sufferings for many
The sadness for the people who survive the wars and the disasters.
What I can do? What can you do?
I can´t live with happiness
When the innocent dies
perhaps this is my fight,
to be the voice of them
to write about their suffering
to speak about their sadness.
I don´t want to be in my own world
to far away from their suffering
I want to make their suffering
A part of my life.

By Sofia Sanchez
Foto: Sofia Sanchez

Solidarity writing Nr. 2

I can´t avoid that my tears appear in my eyes
when I see the suffering every day
I can´t avoid that my heart suffers
when the sadness is with many families
I can´t be in calm when there are many disasters in the world
when many people die every day
becuase of the hurricanes, fires, wars or the violence.
How I can avoid the suffering of my brothers in the world?
I can´t smile
when the childrens are suffering
When they are looking for theirs parents faces,
When they are alone in the street.

I can´t be happy when the people is suffering.

By Sofia Sanchez

torsdag 5 november 2009

Foto: Sofia Sanchez

A Confesion

You have always existed
since the years
when my ancestors lived
They took care of you
you were the most important
They used your resources
they didn’t squander you
You meant life for them
You have given everything
The fruits from your fields
shelter to the animals
You have quietly opened
your arms given us the best of worlds

What are we doing today?
We destroy your rivers,
your trees, your nature
We don´t take care of you
We need your waters, your life
How will it be in some years?
What will happen to the animals?
They will die without protection

When will I take care of you
as my ancestors did?
When will I give you
the best of me that you deserve
to continue to live?
You will always be there,
but the birds will not
sing the same glad song
The children will not play among the trees
The fish will not be able to swim in the waters
The animals and the humans will die
They will not find anything of value
in your waters, gone will
your pure air be, your flowers in the fields,
the animals´leap in the nature
We will not find any happiness
When will I take care of you,
like my ancestors took care of you?
Foto: Sofia Sanchez

Juana María Vizcaya
(Dikt till minne av en ung student som stupade i Las Mesitas, Estelí den 20:e september 1978)

I augusti 1978
såg jag dig för sista gången
bland alla studenter
sedan gick du till gerillan
Nu tycker jag mig se dig med dina blå jeans
med din påse full med flygblad
som du delar ut
Ibland tycker jag mig höra slagorden
och din uppmaning till oss
att integrera oss i kampen
att organisera oss
Jag hör ditt skratt, dina uppmuntrande ord
i studenternas milis
jag skulle vilja se dig
bland den grönklädda milisen.

Poetry workshop, 1983

onsdag 4 november 2009

Kvinna leder UNAG I Madriz i Nicaragua



av Sofia Sanchez

Antonia Méndez Alfaro är ordförande i UNAG* (Unión Nacional de Agricultores y Ganaderos) i Madriz- regionen. Aktiv sedan 1987 blev hon 2007 representant för organisationen i Madriz. Sofia Sanchez intervjuar henne för att få höra om deras arbete och om situationen för kvinnor i samhället idag.

UNAG, är en bondeorganisation som grundades på 80-talet när sandinisterna satt vid makten. 1990 blev UNAG oberoende av partiet (FSLN) och organisationen fick juridisk status. År 1990 blev UNAG oberoende av partiet (FSLN) och det fick juridisk status. Då hade man 4500 medlemmar bland såväl storbönder som småbönder. Under 90-talet hade organisationen inget stöd från regeringarna. Det var en övergångsperiod med få resurser för att arbeta med de olika projekten. Organisationen stöddes av solidaritets- och andra organisationer från utlandet. Stödet gick då till mindre projekt.
I organisationen finns det såväl medlemmar som är liberaler, före detta ”contras”, medlemmar i FSLN och andra partier. Det viktigaste är att alla medlemmar kämpar för samma mål; som att få behålla marken, att få stöd till produktionen, att kunna köpa insatsvaror till bra pris, marknadsföra sina produkter och på så sätt förbättra sin situation..
UNAG har en lång erfarenhet av att söka integrera bönderna kring ett gemensamt program. Många av medlemmar är ensamstående kvinnor och ofta är de lokala ledare.. En av dessa är Antonia Méndez Alfaro, en stark person som har varit med i många år och nu representerar UNAG i en av de fattigaste regionerna, Madriz i nörra Nicaragua, ca fyra timmar från huvudstaden Managua.

Vilka syften har UNAG?

- Det viktigaste för organisationen är självklart produktionen. Men vi ger fortbildning, tekniskt stöd och kunskap inom ny teknologi. Sedan 1990 har UNAG ett program som heter Campesino a Campesino (Bonde till Bonde). Programmet är till för att hjälpa bönder med sådant som växelbruk och jordanalyser för att få veta vilken sorts jordmån man har. Vi vill också förbättra kosthållet och trygga livsmedelstillgången.
Projektet Bonde till Bonde ger fortbildning i miljökunskap i syfte att skydda och vårda jorden, och kunskap om ny teknologi. Vi utbildar folkbildare som i sin tur utbildar våra medlemmar. Omkring 40-50 procent som deltar i projektet är kvinnor.
Det viktigaste i organisationen är dock att arbeta med alla politiska krafter. Vi välkomnar såväl sandinister som liberaler och alla religionsriktningar. UNAG är politiskt och religiöst oberoende. Men vi stödjer regeringar som också stödjer oss.
Ett av syftena med programmet är att lära bönderna att odla alternativa produkter. I Nicaragua odlar bönderna traditionellt bara majs, bönor och sorgo (en gröda som används för att tillverka djurfoder ). De har inte tidigare odlat andra grödor som kan ersätta till exempel majsen.
Man kan ju odla potatis, Kassava och andra sorters rotfrukter som ersättning.

Kan du berätta mer om kvinnornas deltagande i organisationen?

- Nu har organisationen fem kvinnliga ledare i hela landet. Det har varit en kamp för att kunna få ordförandeskapet. Männen tycker att vi kvinnor inte har kapacitet att organisera och arbeta på landsbygden. Det här är en seger inom unionen. Vi har arbetat mycket för att skapa medvetenhet bland männen och för att kvinnor skall få möjlighet att leda en organisation. Men det har tagit många år för att kvinnor skulle få en jämstark ställning till exempel när det gäller äganderätten. Kampen började under tiden då Nicaragua genomförde jordreformen.
1987 kämpade vi för markägande. Då grundades ett kvinnosekretariat inom UNAG för att kämpa för våra rättigheter. Vår kamp lyckades, så att lagfarten skrevs för båda man och kvinna. Det var en stor seger för ensamstående kvinnor som dittills inte fått äga mark. Men vi har fortfarande problem i den här frågan. Traditionellt är det männen som äger marken. Vi är i underläge när det gäller markfrågan. Ofta äger vi inte mark att odla på. Vi är tvungna att antingen låna eller arrendera. Sanningen är att det är mannen som fortfarande har makten här.

Vilket inflytande har ni i regionen?

- Vi arbetar med flera lokala organisationer. Vi har kontakt med kommunerna på olika nivåer
och försöker med stöd av dem utveckla programmet Bonde till Bonde. Vi har allierat oss med flera NGO:s och organisationer som finansierar produktion för att hitta alternativ för bönderna. Nu arbetar vi med fyra olika grenar.
- Kaffet: Där kan man säga att det går bra, eftersom det finns en tradition med att odla kaffe.
- Boskapsuppfödning: Det är också ett område där det finns erfarenhet som gör det lättare för bönderna att börja med. Vi har jobbat med det här i två år och det har gått bra.
- Basprodukter: Här ingår det majs och bönor. Vi har problem med det här, eftersom det inte är lätt för bönderna få ut ett bra pris för produkterna. Det finns mellanhänder som kommer ut till landsbygden för att köpa, men de betalar uselt. Bönderna blir tvungna att sälja till dem, eftersom de har en frist för att betala sina skulder och inte kan vänta tills de får ett bättre pris.
UNAG vill bygga centrala lagersilos, där de kan samla och spara produktionen tills de kan få ut ett bättre pris. I Nicaragua får bönderna inga subventioner till produktionen. Produktionskostnaderna är höga. Vi köper utsädet och andra produkter mycket dyrt.
Regeringen har nu skrivit ett avtal med Venezuela. Detta ingår i ALBA*-avtalet så nu har vi fått ut ett bättre pris för vissa produkter. Vi försöker knyta kontakter med internationella organisationer för att få stöd när det gäller produkter som behövs och inte finns i landet. Förut fick UNAG stöd av organisationer i Holland, Solidaritet i Frankrike liksom danska och svenska organisationer.

Hur ser du på utvecklingen inom organisationen?

- Vi har utvecklas som organisation. Vi gjorde en utvärdering med 1540 medlemmar för att mäta resultatet för de olika produkterna som de har odlat.. 450 medlemmar odlar nu 12 olika produkter och som de säger så har de utvecklats och säljer bra på marknaden. Vi ser det här som en utveckling eftersom dessa bönder förut bara odlade majs och bönor.
Vi arbetar med marknadsföring av produkterna. Vi vill komma direkt till konsumenterna. Vi försöker organisera olika mässor på lokal och nationell nivå för att presentera produkterna för konsumenterna. När vi har varit på olika mässor, har vi sett att produkterna har en marknad. Jag kan ge ett exempel. Kaffe är en produkt som konsumeras mycket i landet. När turisterna kommer till Nicaragua säljer vi utländskt snabbkaffe till dem, i stället för att sälja en kopp kaffe som man har bryggt hemma eller att sälja kaffebönor som bönderna rostar själva. Vi vill göra marknadsföring på olika varumässor så att folket lär sig konsumera de inhemska prudukterna. Det vill säga produkterna som de kan köpa direkt från bönderna till ett bra pris, till exempel grönsaker, kaffe och mjölk.

Vilka kontakter har organisationen i Centralamerika?

- Vi har haft utbytte med bondeorganisationer från Honduras, El Salvador och Costa Rica. Vi har också haft besökt av bönder från Perú och Chile. De ville se hur vi jobbar med programmet Bonde till Bonde. Det har varit bra att ha relationer med dessa organisationer, eftersom vi har diskuterat om de olika kemikalier som ibland används i produktionen. Vi jobbar med att uppmuntra bönderna att använda organisk gödsel, istället för att köpa kemikalier som bara förstör jorden och hälsan. Vi har under de olika folkbildningsträffarna lärt ut hur de kan använda organisk gödsel. Det finns olika sorter och detta hjälper marken att återhämnta sig.
Vi lär också ut hur man odlar i sluttningar och att göra skyddsbarriärer mot erosionen för att skydda marken.
Vi har också försök få bönderna att odla frukt efter nivåkurvor. Att inte bränna marken, eftersom det inte är bra med bar jord och att de i stället ska bara klippa gräset och att de lämnar kvar trädet eftersom de klara sig relativt bra i det hårda klimatet. Att det är viktigt att dämma upp vatten för att kunna använda det för konstbevattning under torrperioden.

- Regionen Madriz är mycket fattig, Till exempel i kommuner som San Juan del Rio Coco och Cusmapa odlar bönderna kaffe. Det är många bönder som äger kaffeplantager och man skulle tro att deras ekonomiska situation är mycket bättre än i de andra kommunerna. Men det är mycket fattigdom i dessa två kommuner. Många barn som är undernärda. Det är därför som vi arbetar mycket här för att ge kunskaper så att de också odlar sådant som kan ge mat till familjerna. Till exempel grönsaker, så att de kan få ett bättre kosthåll.

Vad tycker du om den sandinistiska regeringen?

- Jag kan börja att svara på den frågan genom att säga att under de sexton år som liberalerna hade makten i Nicaragua, var det inte mycket stöd som bönderna fick från dem. Det var mycket svårt för de fattiga bönderna, när det gällde ekonomiskt stöd. Att få krediter på banken. Det fanns ingen bra policy när det gäller att stödja bönder.
Vi ser den nya regeringen som en regering för alla, eftersom det finns olika ideologier i partiet, till exempel finns före detta contras med i regeringen och detta betyder att vi alla kan få en möjlighet i deras politik. Regeringen har sagt att de står sida vid sida med de fattiga och att det viktigaste är att arbeta för att utveckla landet.
Regeringen har också skrivit på avtalet ALBA och vi tycker att det är positivt för Nicaragua.
ALBA är mycket bra för Latinamerika, eftersom det är ett politiskt, socialt och ekonomiskt samarbete mellan länderna. Med tanke på att vi bor i fattiga länder är det viktigt att kunna hitta en lösning tillsammans när det gäller att bekämpa fattigdomen och ge utbildning och hälsovård. Solidariteten är viktigt mellan oss för att kunna utveckla oss som länder, organisationer och människor. Om det finns solidaritet kan vi utveckla landet. Vi ser ALBA-avtalet på ett positiv sätt.

Vad tycker du om lagen som godkändes 2006, innan valet och som förbjuder att göra abort?

- Jag har pratat med de feministiska organisationerna som har bett mig att delta i de olika kampanjerna för att kräva att lagen ska rivas upp igen. Men jag kan säga att jag blev uppfostrad i en katolsk familj och jag lärde mig att ha respekt för Guds budskap. Jag fick lära mig att ”allt som lever ska leva. Man ska inte döda en oskyldig”. Jag kan inte säga mer när det gäller den här frågan.

Antonia Méndez avslutar intervjun genom att tacka för intervjun och hon förväntar sig att de kommer att ha mer kontakt med flera organisationer för att utbyta erfarenhet eller för att kunna få stöd i sitt arbete på landsbygden. De har som dröm inom regionen att kunna ha lagersilos, där bönderna kan lämna produktionen och sälja den till ett bättre pris. De jobbar vidare och Antonia Méndez är glad att flera kvinnor engagerar sig för att arbeta sida vid sida med männen och ta en plats i samhället.

*UNAG (Nationella Unionen för jordbrukare och boskapsuppfödare)

Viktig att göra sin röst hörd




av Sofia Sanchez

Många gånger är det svårt för ungdomarna att veta vad man ska göra för att synliggöra sina åsikter. En sak som är viktig för ungdomarna är att organisera sig.
Jag minns min tid som studentledare i mitt hemland, Nicaragua. På den tiden var det många frågor som vi diskuterade. Det var en kamp för oss som var organiserade i studentorganisationen. Det var en stolhet att kunna diskutera våra åsikter och lagar som gällde i skolan och ungdomar. Att vara en ledare var ett viktigt ansvar, eftersom man representerade barns och ungdomars röster. Vi diskuterade med politiker om vår situation och vi arrangerade också olika kulturaktiviter som hade olika teman som intresserade ungdomar. Detta var ett av de viktigaste uppdragen i mitt liv. Jag kunde tillsammans med andra ungdomar jobba med olika projektförslag som skickades till parlamentet. Tiden som ung tjej har passerat revy, men mitt engagemang för ungdomar har inte slutat, eftersom jag som lärare och frilansjournalist varje dag träffar ungdomar som jag kan vägleda och inspirera. För mig känns detta oerhört viktigt. Jag har haft turen att bo i tre olika länder: Nicaragua, USA och Sverige. I samtliga av dessa tre länder har jag jobbat med ungdomar. Det har varit lärorikt att kunna jobba med dem och diskutera viktiga frågor.

Under min tid när jag jobbade som lärare i Sverige träffade jag många ungdomar som gärna ville diskutera olika teman. Det är intressant att höra vad de har att säga om samhället och hur de tycker att samhället ska fungera. Det är mycket som jag lär mig. Ungdomar säger att det är viktigt att barnen har rätt att få komma till tals och att politiker ska lyssna på dem. Det är inte lätt att göra sin röst hörd i något land överhuvudtaget då man är ung. En del ungdomar tror inte att politikerna bryr sig om dem.

Många gånger är det svårt för ungdomarna att veta vad man ska göra för att synliggöra sina åsikter. En sak som är viktig för ungdomarna är att organisera sig. Det finns olika sätt att visa sina åsikter. Man kan använda musik, teater, poesi och olika kampanjer för att uttrycka sig. Genom kulturen kan man påverka folks åsikter.

I vissa länder i latinoamerika finns det ungdomsorganisationer som jobbar med olika frågor i samhället. Det är inte lätt för dem. Det är en kamp varje dag för att kunna uttrycka sina idéer. De jobbar med små resurser för att kunna genomföra olika kampanjer. De har t.o.m. radioprogram där barnen är programledare. Det är lätt för ungdomarna att förstå andra ungdomar som pratar om frågor som handlar om deras intressen. De känner förtroende för varandra.

En skillnad som finns mellan Sverige och andra länder är att unga människor i Sverige har mer rättigheter att uttrycka sina synpunkter om t.ex. politiken. De behöver inte vara rädda för att säga sin åsikt. Skillnaden mellan länderna märks inte endast i skolklimatet. Det gäller även hemma. I Sverige lyssnar föräldrarna mer på sina barn och barnen kan ta upp olika teman till diskussion. I vissa länder som till exempel latinoamerikanska länder pratar barnen inte öppet med sina föräldrar om till exempel sexualitet, eftersom det är tabu.

I vissa länder är det också svårt för ungdomar att organisera sig. Det uppfattas som en politisk risk för dem som har makten. I ett demokratiskt land är det en självklarhet att man har rätt att yttra sig i politiska frågor. Men idag finns det länder som kallar sig ”demokratiska”, men trots detta är det en lång väg kvar för dessa länders ungdomar att säga öppet vad de tycker till exempel om politiken. Genom att demonstrera vill de göra sig hörda, men det är självfallet en risk för dem.

Vi vuxna måste stödja våra ungdomar, eftersom det är mycket viktigt att ungdomarna har möjlighet att få uttrycka sina tankar om samhället och andra viktiga frågor som berör dem utan att känna rädsla. Alla har rätt till åsiktsfrihet och trygghet i samhället. Det är bra att ungdomarna engagerar sig politiskt för att kunna träffa andra ungdomar som också är engagerade i någon samhällsdebatt eller någon annan gemensam beröringspunkt.

Det är mycket som vi vuxna kan lära oss av ungdomarna och det är mycket som vi kan göra för att stötta dem. Vi vuxna som jobbar nära ungdomar måste vara mer lyhörda för ungdomarnas åsikter. Vi måste fungera som en kanal och stötta dem på olika sätt i deras kamp för att göra sin röst hörd. Genom att organisera sig kan ungdomar lättare jobba med det som engagerar dem. Ungdomarna är starka och de vet vad de vill i samhället.